Hej och förlåt  x10  

jag har verkligen inte hunnit blogga någonting , 

jag har ju börjar på en ny skola och slutar halv fyra varenda dag förutom fredagar då slutar jag klockan två ;D 

om ni inte försttår själva så har jag faktiskt inte tid ;)

men jag gör så gott jag kan ändå :P

men helt ärligt så orkar jag inte berätta allt jag gjort den senaste tiden xd

så jag börjar från och emd nu att alltid skriva MINST en mening varenda dag, liksom typ 10 ord tar ju bara typ några sekunder bara ,

fast jag kan ju alltid berätta hur det är i skolan iallafall, för det första kan jag ju bara säga att jag inte gillar det resten får ni läsa typ nu ,

det känns jävligt konstigt att inte gå i samma underbara klas som förut , jag vill bara gråta, alla fantastiska åren tillsammans med er , har varit obeskrivliga för mig , det har varit både bra och dåliga stunder , men det har ändå vart det bästa i hela mitt liv, skolan har alltid varit en trygg plats för mig , visst det är skönt med lov och sånt ,

men ändå veta att skolan alltid finns där , jag hittar till alla rum ,korridorer,fråd och allting , jag har gått där sen jag var sex år ,

och nu helt plötsligt bara så ska jag börja på en helt okänd skola , hittar ingenstans eller någonting ,förstår ni hur det känns ?

särskilt när man inte k'nner någon , inte en enda från min klass följde med mig . het ensam går jag i korridorerna på "kungshagens skola "

och tänker hur det hade vart om jag fick fortsätta gå att gå kvar på min älskade skola ,med mina underbara kompisar,

fortsätta att skapa minnen , fortsätta med allt , alla jobbiga läxor alla tjatiga lärare , det bästa av allt mina sånglektioner , alla ställer upp för varann där.

här är allt helt annorlunda, jag känner ingen , korridorerna är okända,rummen är okända,lärarna är okända. jag vet ingenting.

det ända jag ber om är att få gå kvar med min underbara klass och mina gnälliga lärare , fyfan vad jag saknara allt ,minnena,lärarna,mina kompisar.

om någon ändå kunde förstå , det jobbiga att veta när man går upp på morgonen att chansen är stor att jag aldrig mera kommer få träffa min vänner.

jag älskar er på peterslund mest av allt i hela mitt  hjärta,

glöm inte det . den som glömmer det ligger inte bra till ,samma sak gäller den som itne tror på ett ord av det jag skriver,för jag älskar er verkligen massor ,jag menare det rakt från hjärtat, jag glömmer aldir minnena alla underbara stunder alla dåliga stunder allting lärarna AAAAAAALLLTTTT.

puss & kram

felicia